Vitare än döden

Doktorn säger att jag har exakt åtta dygn, hundranittiotvå timmar och elvatusenfemhundratjugo minuter kvar att leva. Jag skulle kunna räkna sekunder, hundradelar och till och med hur många gånger jag hinner blinka innan mitt allra sista andetag. Men till vilken nytta? Jag är sexton år gammal. Jag brukar föredra att kalla mig tonåring, eller en ung kvinna, men för första gången någonsin, så ser jag mig som ett litet, litet barn, som blivit lurad på framtiden. Jag är ett litet, litet barn med ett dödsdatum. Ett dödsdom. Den elfte November, år tjugohundra är min sista dag här i livet, på jorden, i den här kroppen. Då ska jag ta mitt sista andetag, använda mina ögon en sista gång och höra ljudet av livet, en allra sista gång. Jag är någon, en människa. Jag har en familj som älskar mig, och jag har alltid älskat dem, minst lika mycket. Men all den uppskattning och kärlek är på väg mot sitt slut. Den håller på att förmultna till inget. Kärleken kommer att övergå till saknad, förlust, sorg och ilska. Ett, blir till tusen. Det är inte meningen att min mamma, pappa, farmor, mormor, farfar och morfar skall se mig tyna bort till inget. Det är inte rätt. Jag är den som ska se den alla dö. Det är hemskt, men det är så det ska vara, det är så jag vill att det ska vara. Och det ska vara naturligt. De ska dö i sömnen, endast för att deras hjärtan inte längre orkar arbeta. Det, är en fridfull död. Det skall inte orsakas av en cancertumör, en propp eller en influensa.

Du vet den där känslan av hopplöshet, när man inget kan göra åt något. Som när man tappat ett glas som faller mot golvet, och när det är endast några millimeter från att träffa marken, då har du insett vad som hänt, men du hinner inte reagera. Så känner jag, varje dag. Den enda skillnaden är att jag inte bara är ett glas, utan ett liv. Jag kan inte sopa upp mig själv och slänga mig i papperskorgen. Jag kommer ligga där som glassplitter och vänta på att någon ska sopa upp mig, och då är allt över. 

Den som säger att döden är enkel, vet inte vad den talar om. Den som säger att döden är enkel, har inte varit cancersjuk, känt samma smärta som jag har, och så många andra i samma kondition som jag är i nu. Den personen har inte legat i en säng, dag ut och dag in i en månads tid. Lederna värker, mitt huvud är tyngre än någonsin och jag bröt benet bara av att slänga mig ur sängen. Det är något som de flesta andra i min ålder, som vana när de ska gå ur sängen. Men inte jag. Jag vet inte om jag ens kan kalla det att ”slänga mig ur sängen”, men med tanke på hur mycket jag kan röra mig nu, så var det en rätt häftig rörelse.